Känns lite tragiskt just nu, att inte kunna gå och träna till musikalen på onsdagar längre, att... jag vet inte. Kommer att sakna allt och alla liksom! Fast jag tror inte att de andra kommer att sakna just mig så mycket, jag har liksom aldrig riktigt varit "en i gänget", men så är det jämt. I skolan/klassen, där på musikalen, överallt. Jag älskar folk, och att umgås med folk, men folk älskar tydligen inte mig (om ni fattar vad jag menar). Aja, man borde väl vara van. Fast det är inte kul, när man vet att när folket t.ex från musikalen kommer tänka och minnas den, så kommer det inte direkt vara mig de tänker på först. Nu menar jag inte att jag vill att alla ska gå och tänka på mig men... äsch, ni fattar! Men nu känns det som att jag börjar bli lite deprimerad över det också, ska försöka minnas allt det roliga istället! Men vill iallafall inte att det ska vara helt slut nu, men det är väl bara att acceptera...

Kram